Häxtider

Mary Poppins var för mig helt okänd, ett namn man kände igen. Klingade töntig familjeföreställning. Så när jag erbjöds se denna föreställning tillsammans med kollegor, var jag inombords tveksam och negativ. Tänkte att antingen somnar jag av tristess eller så går jag hem efter pausen. Jag rusade iväg till Göteborgsoperan direkt efter jobbet med stresshormonerna fortfarande aktiverade.
Nu, två dagar senare är jag så glad att jag fått träffa Mary Poppins. Jag känner mig lyft, som att allt är möjligt. Jag kanske till och med kan flyga som Mary Poppins.
Hur kan nu detta komma sig? Musik, dans, scenografi, sång, allt, helheten var otroligt medryckande. Man blev förtrollad och uppslukad.
So what?
Supernanny adjö ,tänkte jag triumferande. Supernanny, med sina auktoritära metoder och sin förenklade teori om att allt handlar om ordning, gränser, stränghet, stenhårdhet, regler blev av Mary Poppins satt i bur. Härligt!
Enligt Giorgia Grilli som skrivit en bok om Mary Poppinsböckerna representerar Mary Poppins den mystiska urkraften som vi alla behöver kontakt med, särskilt när vindarna vänder i livet. Mary Poppins får oss att se bortom det vanliga, det konkret synbara allt det som vi så lätt låter oss uppslukas av.  Hon får oss att vilja vara något mer än vårt begränsade vardagsjag, vara ett med livet och vara sammanflätade med allt annat som är i universum. Att inte drunkna i vardagans trivialiteter och trångsynta perspektiv botas vi från  för "med lite socker i botten så går medicinen ner, gårmedicinen ner, går medicinen ner." 
Men dansen, dansen var det allra bästa. Vilken njutning för sinnet att se ! Dans uttrycker allt som inte går att säga på andra sätt. 
Tänk att Mary Poppins flög genom hela salongen, över publiken. Tänk att flyga, utan kvast!
Bert, spelad av Magnus Borén var otroligt bra. Snacka om närvaro, utstrålning och kontakt med publiken. Och snacka om dans och sång. Bara så bra!
Och barnen, jag säger bara barnen, jättebra.
Vi var alla helt uppslukade och helt förtrollade av denna föreställning. 
Betyg= fem hekshattar+++.

Dagar som gått bort.

Ytterligare dagar har gått , men som allt annat som går bort, dör, försvinner finns det ändå kvar.

40 år har passerat år 2009 sedan en samling på fem damer, väninnor sedan skolåren , möttes för första gången. Vissa händelser som utspelats sig under dessa år har helt fallit i glömska för vissa. Andra händelser känns väldigt avlägsna och andra som om de hände alldeles nyss. Så konstigt det är med tid som går! Tid är det sista begrepp som barn lär sig. Tid finns inte utan är ett inlärt sätt att strukturera för  att skapa ordning. Tänk om allt sker samtidigt egentligen.

40-årsjubileet kommer att firas på något sätt. Resa till New York, Edingburg, Budapest eller teaterbesök. Med tiden får man se vad det blir.

Förkyld, halvhängig, risig och inte direkt i toppform tvingade jag mig till jobbet dag efter dag, eftersom det är lätt att tro att man är oumbärlig.  En arbetskamrat arbetade med svår ryggvärk, ätande starka värktabletter eftersom hon inte hade råd att vara hemma. Är det klokt? var ska det sluta med utarmandet av välfärdssystemet och omvänd Robin Hood -politik?

Jag har även denna vecka fått uppleva hur det känns att bli bekräftad på ett positivt sätt. Det kan vara förenat med ångest om man tycker att berömmet verkar orealistiskt. Då undrar man med sitt misstänksamma sinnelag vad för slags experiment, vad för slags fälla det handlar om. Har man en låg självkänsla kan man inte ta emot beröm. Dessutom känner man omsorg om och oro för dem som står bredvid och tänker "men jag då.? Är inte jag också..." och känner sig åsidosatta. Men varför inte lita på människor och göra den bild de förmedlar att de har  till min egen, när den är positiv och den trots allt rymmer ett uns av sanning. Man får bestämma sig för att släppa sitt förflutna och tänka positivt och se till att de har rätt. En självuppfyllande profetia kan det  bli. De tunga bördan från barndomen blir sakta en sten i taget lättare. Man speglar sig i andra och får sin självbild genom det. Hur går det då om de visar orealistiska eller jättedåliga spegelbilder? Det måste finnas en slags reflekterande, kritiskt tänkande instans som sovrar och värderar dessa bilder. Den instansen präglas naturligtvis av ryggsäcken. Den instansen kanske kan ta kommandot över ryggsäcken.