Häxtider

Diagnos?

Att vara ett barn som är utåtagerande, besvärligt, hela tiden gör fel, misslyckas får sin uselhet bekräftad. Att  uppleva andras kroppsspråk som avståndstagande skapar en djup inre osäkerhet och en negativ självbild. Om detta pågår år efter år hur blir man då?

Men om de vuxna inte räcker till, om barnet inte kan stoppas från att ställa till det för alla andra och sig själv vilken oro skapar inte det hos barnet och hos alla andra.
 

Om ett sådant misslyckande har inträffat och tillåtits pågå  vem har då misslyckats? Barnet? De vuxna som har hand om barnet? De som har makt att sätta in resurser?  Barnet känner sig alltid misslyckat. De två övriga intressenterna skyller gärna på varandra. men vad händer med barnet?

Jag vet, För jag var själv ett dåligt barn som ställde till det överallt, kom i konflikt med alla, var aggressiv, vild, äventyrslysten och olydig.

Som barn fantiserade jag om att födas på nytt, börja om, bli snäll och omtyckt.

Men hur man som barn än vill, så kan man inte av egen kraft låta bli att fortsätta med sitt oönskade beteende. Ett sådant obekvämt barn som jag var bär som vuxen med sig en djup inre osäkerhet, rädsla, ångest. Jag tror att ångesten delvis grundar sig i den makt det lilla barnet får över vuxenvärlden som inte lyckas stoppa barnet, makten att ställa till ett helvete för sin omgivning. Och har man senare som jag grävt ner stridsyxan och mesat ihop fullständigt så kan man i bästa fall åstadkomma en fasad utåt som kan lura andra att tro att man duger. Själv vet man att man inte, aldrig någonsin duger.

Man bör inte låta dessa barn få härja fritt utan man bör bry sig tillräckligt för att sätta in tillräckligt med resurser.

Det hjälper ju inte barnen att skylla på de vuxnas bristande kompetens. Hur blir de kompetenta?
Det krävs vuxna som hinner se, fullfölja att sätta gränser och samtidigt orkar och hinner bry sig. 
Att vara tillräckligt många vuxna är nödvändigt för att hinna se varje individ, för att inte slitas ut och tappa orken, men inte tillräckligt om det rätta sinnelaget och kunskapen saknas. Både kunskap och tillräckligt många vuxna krävs.
 

Om de som är ytterst ansvariga och har makt att sätta in resurser, våra politiker eller vilka de nu kan vara, inte har gjort detta och man därför misslyckats, vem har då misslyckats? Det är mänskligt att vilja skylla sina misslyckanden på andra. Det blir som i sagan råttan på repet... Men den som känner sig ansvarig och inte får vad den behöver är barnet.

Här om dagen kunde man läsa i GP att tomten är skapad av djävulen enligt en präst på Nordjylland. Hur kan han veta det? Frikyrkopastorn bannlyste tomtar från sin församling för att undvika djävulsdyrkan. Hoppas församlingen bannlyste prästen i stället.

Hur uppkommer fundamentalism, kan man fråga sig.

Om man är så rädd att göra fel att man fokuserar på det som är fel och negativt ser man till slut inte det som är bra och positivt. Livet blir inskränkt, glädjefattigt och olustfyllt. Man letar fel överallt och skapar regler för att undvika fel. Till slut är man helt fel ute.

Finn- fem- fel typer finns överallt inom olika områden, där de stenhårt försöker sätta sin prägel på verksamheten.

Min favoritmånad november är till ända. I november finns bara vanlig vardag. Förutsägbarhet.

Träden släpper sina sista löv och de kala trädskeletten framträder i det blå novemberljuset. Mörkret bjuder in till lugn, stearinljus, kura skymning.

Tomtarna tassar tyst och pysslar i smyg.
                                                                    

Mary Poppins var för mig helt okänd, ett namn man kände igen. Klingade töntig familjeföreställning. Så när jag erbjöds se denna föreställning tillsammans med kollegor, var jag inombords tveksam och negativ. Tänkte att antingen somnar jag av tristess eller så går jag hem efter pausen. Jag rusade iväg till Göteborgsoperan direkt efter jobbet med stresshormonerna fortfarande aktiverade.
Nu, två dagar senare är jag så glad att jag fått träffa Mary Poppins. Jag känner mig lyft, som att allt är möjligt. Jag kanske till och med kan flyga som Mary Poppins.
Hur kan nu detta komma sig? Musik, dans, scenografi, sång, allt, helheten var otroligt medryckande. Man blev förtrollad och uppslukad.
So what?
Supernanny adjö ,tänkte jag triumferande. Supernanny, med sina auktoritära metoder och sin förenklade teori om att allt handlar om ordning, gränser, stränghet, stenhårdhet, regler blev av Mary Poppins satt i bur. Härligt!
Enligt Giorgia Grilli som skrivit en bok om Mary Poppinsböckerna representerar Mary Poppins den mystiska urkraften som vi alla behöver kontakt med, särskilt när vindarna vänder i livet. Mary Poppins får oss att se bortom det vanliga, det konkret synbara allt det som vi så lätt låter oss uppslukas av.  Hon får oss att vilja vara något mer än vårt begränsade vardagsjag, vara ett med livet och vara sammanflätade med allt annat som är i universum. Att inte drunkna i vardagans trivialiteter och trångsynta perspektiv botas vi från  för "med lite socker i botten så går medicinen ner, gårmedicinen ner, går medicinen ner." 
Men dansen, dansen var det allra bästa. Vilken njutning för sinnet att se ! Dans uttrycker allt som inte går att säga på andra sätt. 
Tänk att Mary Poppins flög genom hela salongen, över publiken. Tänk att flyga, utan kvast!
Bert, spelad av Magnus Borén var otroligt bra. Snacka om närvaro, utstrålning och kontakt med publiken. Och snacka om dans och sång. Bara så bra!
Och barnen, jag säger bara barnen, jättebra.
Vi var alla helt uppslukade och helt förtrollade av denna föreställning. 
Betyg= fem hekshattar+++.

Dagar som gått bort.

Ytterligare dagar har gått , men som allt annat som går bort, dör, försvinner finns det ändå kvar.

40 år har passerat år 2009 sedan en samling på fem damer, väninnor sedan skolåren , möttes för första gången. Vissa händelser som utspelats sig under dessa år har helt fallit i glömska för vissa. Andra händelser känns väldigt avlägsna och andra som om de hände alldeles nyss. Så konstigt det är med tid som går! Tid är det sista begrepp som barn lär sig. Tid finns inte utan är ett inlärt sätt att strukturera för  att skapa ordning. Tänk om allt sker samtidigt egentligen.

40-årsjubileet kommer att firas på något sätt. Resa till New York, Edingburg, Budapest eller teaterbesök. Med tiden får man se vad det blir.

Förkyld, halvhängig, risig och inte direkt i toppform tvingade jag mig till jobbet dag efter dag, eftersom det är lätt att tro att man är oumbärlig.  En arbetskamrat arbetade med svår ryggvärk, ätande starka värktabletter eftersom hon inte hade råd att vara hemma. Är det klokt? var ska det sluta med utarmandet av välfärdssystemet och omvänd Robin Hood -politik?

Jag har även denna vecka fått uppleva hur det känns att bli bekräftad på ett positivt sätt. Det kan vara förenat med ångest om man tycker att berömmet verkar orealistiskt. Då undrar man med sitt misstänksamma sinnelag vad för slags experiment, vad för slags fälla det handlar om. Har man en låg självkänsla kan man inte ta emot beröm. Dessutom känner man omsorg om och oro för dem som står bredvid och tänker "men jag då.? Är inte jag också..." och känner sig åsidosatta. Men varför inte lita på människor och göra den bild de förmedlar att de har  till min egen, när den är positiv och den trots allt rymmer ett uns av sanning. Man får bestämma sig för att släppa sitt förflutna och tänka positivt och se till att de har rätt. En självuppfyllande profetia kan det  bli. De tunga bördan från barndomen blir sakta en sten i taget lättare. Man speglar sig i andra och får sin självbild genom det. Hur går det då om de visar orealistiska eller jättedåliga spegelbilder? Det måste finnas en slags reflekterande, kritiskt tänkande instans som sovrar och värderar dessa bilder. Den instansen präglas naturligtvis av ryggsäcken. Den instansen kanske kan ta kommandot över ryggsäcken.