Häxtider

Diagnos?

Att vara ett barn som är utåtagerande, besvärligt, hela tiden gör fel, misslyckas får sin uselhet bekräftad. Att  uppleva andras kroppsspråk som avståndstagande skapar en djup inre osäkerhet och en negativ självbild. Om detta pågår år efter år hur blir man då?

Men om de vuxna inte räcker till, om barnet inte kan stoppas från att ställa till det för alla andra och sig själv vilken oro skapar inte det hos barnet och hos alla andra.
 

Om ett sådant misslyckande har inträffat och tillåtits pågå  vem har då misslyckats? Barnet? De vuxna som har hand om barnet? De som har makt att sätta in resurser?  Barnet känner sig alltid misslyckat. De två övriga intressenterna skyller gärna på varandra. men vad händer med barnet?

Jag vet, För jag var själv ett dåligt barn som ställde till det överallt, kom i konflikt med alla, var aggressiv, vild, äventyrslysten och olydig.

Som barn fantiserade jag om att födas på nytt, börja om, bli snäll och omtyckt.

Men hur man som barn än vill, så kan man inte av egen kraft låta bli att fortsätta med sitt oönskade beteende. Ett sådant obekvämt barn som jag var bär som vuxen med sig en djup inre osäkerhet, rädsla, ångest. Jag tror att ångesten delvis grundar sig i den makt det lilla barnet får över vuxenvärlden som inte lyckas stoppa barnet, makten att ställa till ett helvete för sin omgivning. Och har man senare som jag grävt ner stridsyxan och mesat ihop fullständigt så kan man i bästa fall åstadkomma en fasad utåt som kan lura andra att tro att man duger. Själv vet man att man inte, aldrig någonsin duger.

Man bör inte låta dessa barn få härja fritt utan man bör bry sig tillräckligt för att sätta in tillräckligt med resurser.

Det hjälper ju inte barnen att skylla på de vuxnas bristande kompetens. Hur blir de kompetenta?
Det krävs vuxna som hinner se, fullfölja att sätta gränser och samtidigt orkar och hinner bry sig. 
Att vara tillräckligt många vuxna är nödvändigt för att hinna se varje individ, för att inte slitas ut och tappa orken, men inte tillräckligt om det rätta sinnelaget och kunskapen saknas. Både kunskap och tillräckligt många vuxna krävs.
 

Om de som är ytterst ansvariga och har makt att sätta in resurser, våra politiker eller vilka de nu kan vara, inte har gjort detta och man därför misslyckats, vem har då misslyckats? Det är mänskligt att vilja skylla sina misslyckanden på andra. Det blir som i sagan råttan på repet... Men den som känner sig ansvarig och inte får vad den behöver är barnet.